Zimbabwe del 1, farmen

Blommande jakarandaträd mitt i Bulawayo! Träden sägs kommit hit från indien. När de fäller sina kronblad, ligger det blålila ”snödrivor” längs gatorna. Bulawayo är en härlig, levande stad! Men flygplatsen var nästan en chock. Ankomsthallen låg i en skranglig lada i plåt. Inuti, var inredningen från sekelskiftet, ungefär.

Dottie och lille Tulesani på Stembilis rygg. Tulesani har även en syster som heter Precious, är inte det ett gulligt namn? Tyvärr har jag ingen bild på Florie, men hon är en underbar gammal färgad kvinna, som tog väl och kärleksfullt hand om oss.

.

Varje dag hade vi färska blommor vid våra sängar, en dag stod dessa vackra orkideer där. Det var Dottie som hade plockat dem. Vi bodde den första veckan på en farm en timmes körning från Bulawayo, mitt ute på landsbygden. Vi hade en mycket kunnig Ph där, som berättade mycket om allt möjligt i naturen. Hans fru och jag var ute och red en morgon. Det var fantastiskt, och vi kom väldigt nära flera vilda djur! Vi red på farmens område, i ganska maklig takt. När vi nästan var tillbaka, vägrade båda hästarna att gå ett steg till. vi förstod inte vad det var, men var tvugna att rida en omväg. Samma kväll ser vi en jättestor leopard uppe på en klippa, en liten bit därifrån. Vi är övertygade om att hästarna kunde känna dens vittring, även om inte vi kunde se den någonstans.

Här sitter pojkarna framför ”frilufts-tv’n”, där vi samlades varje kväll. Vi satt ute och njöt av nattens ljud, och den svala luften. Framme till höger i bild, ser du vår middag, en antilopstek, som steks sakta i grytan som står intill elden, och har gjort det i många timmar redan. Jag tror att pojkarna äter Biltong, ett speciellt marinerat, kryddat och sedan torkat antilopkött, som vi åt som ”snacks”.  

Strutsar är verkligen söta, med sina långa ögonfransar och sin mjuka gång. Ser du den lille? Jag vill här berätta att strutsarna ofta tog sej in i inhängnaden runt själva huset, och sedan spatserade de runt där, som om de ägde stället. Vid ett tillfälle, när äldste sonen satt på toa, stack en av strutsarna i huvudet genom förnstret, bredvid honom. Det var lite chockerande (fast kul nu i efterhand).

Fåglarna i trädet (som troligtvis är mahogny) heter Glossy Starling. De är oerhört vackra, och skimrande som juveler. Det finns andra fåglar, som inte är lika iögonfallande som t ex Grey Laurie, de kallas för ”Go-away-bird”, för när de ser en människa eller ett rovdjur, varnar de djuren genom att ropa ”go, go-away”.

Denhär fina pytonormen är ca 3,5 meter lång, och rejält tjock! Den verkade bo i en håla i marken, och det gick ”stigar” runt hålet, där den brukade ringla. Jag är glad att jag slapp träffa en svart mamba, eller ännu mindre en puffader, de är lömska. Maken, som varit totalt 3 ggr i Zimbabwe, har sett puffader. Vid ett tillfälle trodde en spårare att han såg en svart mamba – och han blev jätteskraj, och tog ett olympiskt hopp i sidled med blixtens hastighet!

Här är äldste sonen framför en gammal plats som i verkligheten mest påminner om fören på Titanic. Här såg vi en del märken efter otaliga eldar, och en del gamla grottmålningar. Det är troligen bushfolket som hade denna plats som sin speciella. Idag finns det i stort sett inga bushfolk kvar i Zimbabwe. De har dött ut, eller flyttat till Botswana, Namibia eller Sydafrika. Det roliga var att vår Ph kunde berätta så mycket för oss. Platsen kändes oerhört speciell och liksom urtida.

Jag fick en fråga från Agneta: Du skriver om Zimbabwe som något särskilt för dig. Varför?

Svaret på det var egentligen för långt för att svaras på sådär kort, så jag bestämde mej för att försöka skriva och beskriva varför här på bloggen.

Jag är en kvinna som har rest sådär ”normalt” skulle jag tro, förutom då att jag varit i 2 inte så vanliga afrikanska länder, och jag har nog varit rejält många fler gånger i Nordnorge än de flesta skåningar. Jag har varit i alla de nordiska länderna, förutom Island, jag har varit i 12 europeiska läder förutom dem. Och, jag har varit i Namibia (1999) och i Zimbabwe 2004.

Namibia var ett mycket speciellt land, men det var inte riktigt så som jag tänkte att afrika skulle vara (jo, delvis). Jag hade förmånen att få se en vild gepard, bara 60 m från mej. och vi var i sydAtlanten och fiskade haj.Båda enastående upplevelser.

Men

Zimbabwe har något visst!

Zimbabwe känns verkligen som AFRIKA. Nästan alla människor jag såg, var vänliga, trevliga, välkomnande och underbara människor. De fick mej och min familj att känna oss som kära gäster, inte alls som turister. De flesta jag träffade, kunde jag prata med (Engelska är officiellt språk även i Namibia, men många talade bara Africaan och/eller stamspråk)

Naturen är så enastående, med undersköna fåglar, däggdjur, t o m träden är oerhört vackra. Det liksom kändes som att ”komma hem”. Ja, jag vet, det låter märkligt, men, det kändes så! Det är ofta som jag längtar dit! Jag vill se, känna och smaka på Zimbabwe igen, och njuta av klimatet.

Bilderna är ett axplock

Allt gott till dej!

5 thoughts on “Zimbabwe del 1, farmen

  1. Tack för en verkligt intressant skildring och vackra bilder! Det blåa trädet…suck, så tjusigt! Men leoparder och pytonormar känns litet väl äventyrligt för mig! Visst är det underbart att mötas av genuint vänliga och gästfria människor?! Det spelar ingen roll hur vackert ett land är, om människorna inte är trevliga, utan mest försöker suga ut pengar av en. Desto lyckligare att mötas av det bemötande du beskriver. Hoppas bara de blir av med den tokige ledaren, så människorna kan börja leva anständiga liv. Tack för din fina berättelse!

  2. å vilka fina bilder!!!Har en dröm om att komma till Afrika nångång… Dock har jag varit i Marocko, men det är ju inte ens i närheten av ”dina” trakter…

  3. 2001 var jag i Mocambique, inte speciellt långt ifrån dig. Var i huvudstaden Maputo, staden Xai Xai samt en by vid namn Maciene. Var där i tre veckor som volontärarbetare för Svenska Kyrkans Mission. Fick bl a jobba på ett gatubarnsprojekt i Maputo samt ett dagis i en förort, allt bekostat av svenska kyrkan då det är utbyte mellan stiften. Vart annat år åker några ner till Mocambique, medan andra år kommer det ungdomar hit och fryser mitt i sommaren😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s