Zimbabwe del 3, Amalinda camp

Här ligger jag och softar i hängmattan. Till vänster i bild, syns en hängbro som ledde till en liten ”ö” med två vilstolar och ett bord på. Denna plats, som är rent av paradisisk, heter Amalinda Camp.

Poolen var den läckraste jag någonsin sett! Den är delvis naturlig, och så har de byggt en rundad murkant, som håller vattnet på plats. Poolen ligger i utkanten av Amalindas område, och du har de vilda djurens vattenhål, bara en 80 meter bort (vi såg bl a zebra och duiker där). Så egentligen är vi i vildmarken. Fast de enda vilda djur vi såg inne på området, var ödlor. En del var blixtsnabba, och många var kopparbruna, och en del hade en nästan självlysande blå färg på svansen. Men vi såg många djur helt nära inpå, babianerna var ständigt närvarande.

Här kan du ligga vid poolen i solstolar, och solskydden är med vasstak, och det går fint att äta och beställa mat nere vid poolen. Maten på Amalinda är i särklass! Jag, som är matälskare, njöt verkligen! Det var som på en dyr lyxrestaurang, fem stärnor från mej! Och de andra gästerna var ambassadörer, konsul och liknande. Näväl, de var också intresserade av att koppla av! Jag har svårt att föreställa mej en plats där jag hellre skulle velat vara!

Denhär kameleonten var verkligen svår att upptäcka! Dessutom rör den på sej som en gren i vinden. Jag såg den strax utanför ”matsalen”. Alla samlingsställen, baren, biblioteket, restaurangen och lobbyn låg utomhus, men med tak över. Och allt, allt var verkligen vackert där. Det fanns lokalt gjord konst på flera ställen, i både trä, strutsägg och metallmaterial. Bara en sådan sak som staketet upp till matsalen, en upplevelse, där varenda liten stolpe var snidad med afrikanska motiv. Totalt sett var hela Amalinda en fantastisk skönhetsupplevelse på många sätt.


Denhär gräshoppan är ca 10 cm lång, och när den flög, glittrade vingarna i regnbågens färger. Den var mycket mer vacker än läskig, faktiskt.

På Amalinda, bodde vi högst upp i bröllopssviten (pojkarna bodde nere vid poolen), och dit fick vi väskorna uppburna. Det var det två kvinnor som bar upp våra väskor på huvudet! De var TUNGA och välfyllda, men kvinnorna bar dem utan ansträngning. Imponerande! Vårt rum var stort, och högt i tak, med en stor afrikansk/romantisk/modern ”himmelssäng”. Rummet var som en del av naturen med klippa och trädstammar (paperbarktrees) inbyggda i rummet på ett helt unikt sätt. Det speciella var att när vi stod nere vid poolen, kunde vi knappt se vårt ”rum”, för det var så välkamouflerat. Alla rum, låg separat, och var byggda ihop med naturen på något sätt.

Vi bestämde oss för att åka ut på en liten tur till Matopo national park. Det är ett område som är inhägnat, både av klippor och av nät, men alla djuren vandrar helt fritt därinne, och säkert ut och in, om de har lust. Vi hade med oss en jättetrevlig guide, som hade speciell licens för att fotvandra efter noshörningar i parken. DET ville vi såklart prova! Det är verkligen en adrenalinkick att så tyst vi kunde, nästan utan att andas, smyga fram tills vi är på ca 15-20 meters avstånd från vilda noshörningar! Detta är vita noshörningar, som har ett lugnare temperament än de svarta (vi såg svarta i Namibia 1999). Men, de är STORA! För mej var detta ett verkligt wow-ögonblick!

Vi stannade jeepen på ytterligare ett ställe för att fotvandra efter ytterligare en noshörning. Men, denne herre var alldeles för nyfiken. Vår guide försökte att ropa och klappa i händerna för att skrämma bort honom när han kom för nära oss, jag tyckte att han var modig. Men snart sa han i en mycket bestämd röst: ”Gå till bilen nu, gå direkt till bilen, men vad ni än gör, spring inte”. Denne noshörningshanne kom på bara ca 10 meters avstånd från oss… Här gör han en lov, för att snart vända tillbaka mot oss igen. Vi kom helskinnade till bilen med adrenalinet pumpande och hjärtat i halsgropen.

Dethär är ett väldigt känt och ofta fotograferat ställe inne i nationalparken. Denna stenformation, får ändå sägas vara typisk för området. Det syntes att det var miljoner år sedan de hade jordbävningar, för på många ställen låg det stenar på klippor, som såg ut att ramla ner när som helst. Jag skulle vilja beskriva det som att det såg ut som om ett litet barn hade staplat upp stenarna på sitt enkla sätt. Dessa små samlingar, som ofta var 50-100 meter höga kallas copys. Leoparder älskar den typen av gömslen tydligen, det är därför det finns så oerhört många i området.

Två giraffer som poserar vackert i kvällsljuset. Jag fick lära att man i viss mån kan se på giraffens färg, hur gammal den är. Är den väldigt ljus, är den ung. Vi såg en som var nästan svartfläckig, den var tydligen riktigt gammal, närmre 35 år. Vi såg även en del dassar, helt märkliga djur, som är elefantens närmaste släkting. Dagen efter vår hemkomst, hade de ett program om dem på Animal planet

Nästa dag på Amalinda, begav vi oss ut för att titta på grottmålningar. Det är svårt att bestämma dess ålder, men man tror att de målningar som man finner i Zimbabwe, är mellan 4.000-20.000 år gamla. Just denhär målningen, är den mest detaljerade av dem vi såg. Det var väldigt intressant att få se dem, och få i sej lite historia. Det är bushmän/san som stått för målerierna.

Här befinner vi oss på en mycket speciell plats. det kändes som om det gick att se hur långt som helst, och vår guide påstod att vi kunde se till Botswana. Ja, kanske det. Vi är i Matopo national park, nära Cecil Rhodes grav, som ligger uppe på en platå. Där finns även ett minnesmärke över dem som dog i frihetskriget. Zimbabwe hette tidigare Rhodesia, och Rhodes var den som grundade landet. Vår guide berättade en hel del om Zimbabwes intressanta, delvis blodiga historia, och vi fick vet att även en svensk, har haft ett finger med i spelet vid bildandet av Rhodesia. Vi stod här uppe, dit man i gamla tider tog pojkar, som skulle invigas till män, tills solen gick ner bakom horisonten. På en av kullarna som vi såg, hade någon placerat ett stort kors. Det kändes att platsen var speciell, och jag är glad att vi gick dit!

Nu har jag bara en del från Zimbabwe kvar att berätta om.

Allt gott till dej!

6 thoughts on “Zimbabwe del 3, Amalinda camp

  1. Ja, det måste verkligen vara helt enormt att få var med om en sådan resa.Vilka upplevelser som kommer att sitta kvar hela livet. (Jag kunde väl tro att det inte var du som höll i spindeln, alltså om du är lik mig, he,he.)Ha det fortsatt bra!Kram!

  2. Vad roligt att du ville kika in hos mig också! Aaa, jag försöker se de goda sidorna hos min mamma, självklart kan det bli en hel del bråk, men nu på senare tid så är det lättare att se att hon faktiskt är en bra människa och faktiskt inte bara en mamma som gnäller på en *skratt* =)kramar!

  3. Vilken underbar resa du gjort. Och vilka fina bilder.Tittar mycket på (inte mycket), men när jag tittar på TV blir det sådana här program. Känner mig som hemma (he he) Hittade dig hos Livsnjutaren. Kikar in senare och läser om Zimbabwe.Trevlig Helg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s