Historien om hur jag träffade maken

Jag har vid ett tillfälle lovat att jag ska berätta hur jag träffade min make.

Vi var båda 19 år och året var 1986. Platsen var Järnvägsgatan i Ängelholm. HAN kom gående på vänstra sidan, på trottoaren, tillsammans med sin syster, hennes man och deras barn. Jag kom körande tillsammans med en väninna i en ganska fin vit BMW, som tillhörde hennes pappa. Jag får genast syn på HONOM, och blir så till mej, att jag kör fram och tillbaka 4 gånger, bara för att kunna titta på honom ordentligt, och samtidigt se ut som om det inte alls var det jag gjorde..

Ungefär en vecka senare, kommer HAN in på mitt dåvarande jobb, en kiosk. Jag minns att jag tänkte att jag verkligen hoppades att han inte känner igen den pinsamma galningen som kryssade fram och tillbaka. Numer vet jag att det var just det han gjorde.

HAN berättade att hans föräldrar var på semester, och att det var därför som han kom till mitt jobb för att äta varje dag. Ja, det var sant i en vecka, men de andra två veckorna, var de inte bortresta, men han kom ändå, varje dag.

Jag minns det som igår, hur jag fortfarande försökte titta på honom så mycket som möjligt, samtidigt som jag försökte låtsas som om det inte alls var det jag gjorde. Jag, som aldrig brukade vara det, var nu blyg! HAN stod och spelade flipperspel, efter det att han ätit, och försökte att låtsas som om han inte alls tittade på mej, vilket han gjorde. Varje gång våra blickar möttes, rodnade jag, och fick otroligt mycket att ordna och fixa med.

Till slut tröttnade nog hans kompis lite, så han frågade om det var okej att de följde med mej hem på en kopp kaffe, efter mitt jobb. Javisst sa jag, och visste inte då, att HAN inte ens drack kaffe (han har lärt sej).

Första träffen, minns jag egentligen inte så mycket av. Men det blev en andra och en tredje och sedan fler och fler. Någonstans måste ju blygseln ha släppt för oss båda, men jag minns inte hur det gick till.

Efter mindre än ett halvår, flyttade vi ihop i en etta på helgerna, när HAN inte låg i lumpen. Efter mindre än ett år, förlovade vi oss på hans systers bröllop. Ytterligare drygt två år senare, på vår treårsdag, gifte vi oss, 30 september 1989.

Långt senare, när vi talat med varandra om hur vi träffades. Har vi kommit fram till att vi sågs redan när vi gick i 5:e klass! Vi var båda på skolresa till Göteborg, och vi var båda på Sjöfartsmuséet. Jag minns en jättesnygg kille, som jag såg genom bussrutan, just som vi skulle köra, och jag plockade snabbt upp kameran, och tog en bild genom rutan (som blev urkass). Han minns att en tjej tog kort på honom genom en bussruta, strax innan bussen körde…. Jag är 99,99% säker på att det var vi! Är inte DET ett märkligt sammanträffande?

Allt gott till dej!

12 thoughts on “Historien om hur jag träffade maken

  1. Slumpade in mej på din blogg, och fick en näpen kärlekssaga som belöning. Håll i maken så han inte slinker ur ditt grepp (lagom hårt, alltså)😉.ha en bra dag båda två !

  2. Vilken underbar ”historia”. Så heter det kanske inte men du förstår nog hoppas jag.Tack för din kommentar. Här har helgen varit sådär. Uppehåll dock.Kraftfullare dator kan jag nog kanske få, men har inte så stort behov av det och minne har jag massor av. Men mitt fotoprogram går inte så bra ihop med Dell-datorer, har fått en extralänkt att installera. Ändå följer programmet med i en enklare version vid datorköpet!!. Men en ny dator blir det nog snart ändå, den har hängt med några år. Tack för din omtanke.Och en ”fågel tar man inte där man sätter den”. (fniss).Ha det braKram

  3. jag och min karl var på cypern samtidigt, har alltid tyckt att jag har kännt igen honom… dessutom så var min blivande svärmor med kören hon sjuner i, i grannförsamlingen där jag bodde tidigare, på ett gästspel, och eftersom jag sjöng i kyrkokören så var jag inbjuden… så när jag sen flyttade ihop med min karl så tyckte jag att namnet på kören var alldeles för bekant🙂 alltså St Mikael Gospel *publikens jubel*BLOGGSVAR:Det är klart att jag vill ställa upp på julmarknaden i Råbocka om den blir av. Blev jätteglad över förfrågan, och börjar redan nu fundera över vad jag ska ha med mig😉

  4. Förstod att den där kommentaren försvann..jaja det jag sa var i alla fall att Er romantiska story är så härlig att få ta del av för en obotlig romantiker som mig😉 Det tackar man förSen ang mitt självporträtt var det så lustigt att du var så närvarande att du verkligen SÅG att det var överläppen som inte riktigt var JAG…hehe…du har ju itne ens sett mig i verkligheten och kunde se det i alla fall. Det var lite häfigt tyckte jag ;-)Kramisar till DIG från MIG/Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s