Endagstur till Österlen

Kivik

Ibland måste man bara titta två gånger för att se vad det är. Bilden är en central del i nästa bild…

Kivik

Ja, det är jag som står framför tavlan! Tavland borde visas i ”HD”, men har redan tappat en och annan ”pixel”… Tavlan innehåller 35 000 äpplen i 14 olika sorter som är uppsatta på 50 000 spikar, den är på drygt 100 kvadratmeter. Har i flera år längtat efter att få se den ”live”, det är olika motiv varje år.

Kivik

Ytterligare en vinkel… Ja du ser rätt, den är gjord av årets skörd av äpplen! Tavlan gjordes till äppelmarknaden. Några stånd och tält fanns kvar. Jag köppte en äppel och kanelmunk som var god och ”lätt”. Och jag måste Framsnacka Österlenglassen (de finns på FB)! Köpte en kula Mojito och en blåbär. Båda smakrika och oerhört goda och fräscha! Mersmak!

Med hjärtat i handen

Den heter ”Med hjärtat i handen”, konstnär är Emma Karp Lundström. Beskrivningen är ”Den skonsamma äppelplockningen, varsamt ett äpple i taget, måste göras för hand. Den tillägnas också alla hantverk, av olika slag. Alla våra händer som outtröttligt lagar, vårdar, tillagar, bygger skapar, fogar samman och reparerar. Handens närvaro i arbetet genom hela vår historia, liksom i nutid då vi alla inser att det finaste vi kan ge, är att sträcka ut en hjälpande hand.”

Kivik

Statyer i Kivik av äpplen

Kivik

Statyer i Kivik av äpplen, närbild

Kivik

Trutarna solar på piren. Ett fantastiskt väder dagen innan oktober börjar…

Kivik

Söt pilfink i snåret intill norra piren

Christinehof slott

Christine Hofs slott

Christinehof slott

Christine Hofs slott snett bakifrån (från den öppna trädkojan)

Öppet lusthus

Christine Hofs ekopark, som ett ”öppet lusthus”

Öppen trädkoja

Som ett trähus utan tak, supermysigt!

Stig vid Christinehof slott

Käre maken och två av våra hundar

Kohagen

Lantlollan i mig tycker mycket om denna kohagen

minion

Minion gjord av storbalar av en uppfinningsrik och finurlig bonde på Österlen.

Tack för att du ville följa med på min tur till Österlen. Förlåt att det var så länge sedan som jag skrev här.

Allt gott till dig!

14 thoughts on “Endagstur till Österlen

  1. Så roligt med äppeltavlorna, såg en detalj av den på någons blogg och tänkte att någon borde visa hela! Så otroligt härligt jobb och så vackert resultat. Jag har sett den åtminstone en gång, kanske ett par, minns inte riktigt. Levande konst kan man nog påstå! Äppelstatyerna är också läckra!

    Kul att du visar dig då och då. Hoppas att du mår bra!
    Kram

    • Mår går upp och ner och det verkar inte bli bättre efter hand… Har haft en bra sommar med bl a norska släktingar på besök. Hur har du det??
      Skoj att du varit i Kivik och sett tidigare! En sak är säker, vädret kunde inte varit bättre i går🙂
      Kramar och allt gott till dej!

      • Har haft ett otroligt tufft år och jag säger som du, det verkar inte bli bättre. Höstvädret är dock positivt när man kan uttnyttja det.
        Kram

      • Ja, det har varit ett tufft år! Försöker njuta när jag kan! Tar bilder alldeles för sällan..
        Kraaam och allt gott till dej!Så glad att du kikade inom och kommenterade!

      • Tråkigt! Verkligen.
        Jag skulle kunna säga likadant med mamma som fått alzheimer och min svärmor som kämpat mot cancer hela året, men nu mår bra igen🙂
        Vad har hänt i ditt liv?
        Kramar

      • Jag opererades i axeln och nyckelbenet. Veckan efter fick mamma svår blodförgiftning och att vaka hos henne var nästan mer än jag förmådde i mitt tillstånd. Hon dog efter några veckors svår kamp och allt skulle ske så fort med tömning av hennes bostad m.m. Man upptäckte ett allvarligt hjärtfel hos yngsta barnbarnet och väntan på operation tog vid. Svärfar hamnade på sjukhus, svårt sjuk. En nära släkting ställde till med stort omvälvande bråk. Försök till operation av vinterflickan misslyckades, gång på gång ställdes den livsviktiga operationen in tills man äntligen fick till det. Vår tomt på torpet blev totalt ödelagd, allt som vi tog i gick sönder – men det är en världslig sak. Jag brottades med enorma smärtanfall… det var makalöst och jag har nog glömt och förträngt hälften. Den senaste månaden har jag tampats med en misstänkt neuroborrelios.

        Så tråkigt att höra att din mor nu har börjat den svåra resan. Jag har för mig att du undrade redan tidigare om det inte var så. Positivt med din svärmors tillfrisknande, min svärfar har också återhämtat sig. Men sen är det ju allt det där som ligger under, för svärfar krävdes till exempel en stor hjälpinsats och vi var för långt borta… Hu!

        Vi får försöka andas när vi kan. Bor din mamma hemma fortfarande?
        Sköt om dig!
        Kram

      • Åh, vad tråkigt att du förlorat din mamma. Jag beklagar det verkligen. Kan inte ens föreställa mig hur det är. En god väninna förlorade sin mamma i somras, en eftermiddag åkte min vän hit, vi satt och pratade och jag var den som grät…
        Kan inte ens föreställa mig att du fick vaka i ditt tillstånd. Oj. Det triggade väl säkert igång saker som behövde lugn och ro för att läka väl och snabbt. Hemskt.
        Bråk inom släkten är fruktansvärt svårt, det berör ju känslorna så enormt. Energidränerande.😦
        Ledsen att du tampas ned neuroborrelios. Jag har vänner som har det, så jag vet lite😦
        Mamma bor hemma än, hon är bara 68. På ett sätt känns det som om jag förlorar henne lite åt gången.
        Min far (bor ej med mamma) har haft diagnosen i 12 år, men nyligen blivit friskförklarad! (= feldiagnoserad)
        Är lyckliga över att svärmor är frisk igen! Hon är tuff som hon kämpat!
        Hur hittar du ny livskraft? Hur fyller du på dina ”depåer”?
        Kramar och allt gott till dej!

      • Tack, min vän. Mamma var sjuk och gammal, hon hade ju den svåraste formen av demenssjukdom som även drabbade kroppen och hon satt i rullstol. Innan jag skulle opereras besökte jag henne med plommon från min trädgård och hon hade en av sina klara stunder. Hon var väldigt glad över plommonen och skojade om att hon inte vågade äta så många… Hon sa också att jag skulle ha ont länge efter operationen. Jag är så glad över att jag hade den goda kontakten med henne innan hon dog. Men det är svårt. Jag hade ansvaret för henne och pappa så länge. Jag kom dem så nära. Nu tar även sorgen efter far min plats, den hade jag tydligen lagt undan i något skrymsle för att mammas behov var så stora. Hennes sjukdom blev akut när pappa dog. Många tuffa år har det varit.

        Jag har dessutom haft en massa andra hot mot hälsan; blodhosta, fått genomgå en bronkoskopi, ögonen hotas av grönstarr, blodfetterna galopperade… migränen var så efterhängsen att jag skulle få Botoxbehandling…

        Vinterflickans hjärtoperation var ändå det viktigaste, att häva hennes hjärtsvikt och det lyckades. Hon är pigg igen, tack och lov, men det var oerhört pressande för oss allihop med alla inställda operationer.

        Jag har i sommar haft lite mer ork, trots alla smärtor. Då har jag försökt jobba i trädgården för att bli starkare, har tänkt att någonstans kanske det vänder. Har skrivit upp i kalendern den aktivitet jag har haft för att få syn på även det lilla, för att inte förtvivla över det jag inte kan. Men sen kom bakslaget med tröttheten och den förmodade neuroborreliosen och jag är svag och skör igen. Jag hade börjat hoppas på en tur till Öland, kanske Skåne där jag har min bror, men nu får jag se, det skulle ge mig input. En resa till Oslo, där min son bor, strax efter mammas begravning gav mig mycket. Det är mer sånt som behövs, det känns om om jag blir tokig annars. Fotograferandet ger tröst, men jag behöver se något nytt, runt huset går jag så ofta. Ja, du vet, du känner ju igen problemet. Men nu är det hotet mot ögonen också. Det oroar mig mycket, mer än jag vill låtsas om. Den regelbundna kontakten med barnbarnen är en viktig påfyllning, nu har vi fyra stycken hos oss på onsdagarna!

        Din mamma är så ung, för ung för att drabbas. Sorgen börjar där, just som du skriver, att förlora sina kära lite i taget. Mycket smärtsamt. Men förunderligt med din fars feldiagnos! Hoppas att han mår bra!

        Nu är det väl den fina hösten som vi får glädjas över. Jag fick inte vara ute i solen de två veckor jag hade min antibiotikabehandling så jag kände mig hindrad i höstvarandet, men häromdagen låg jag i vilstolen i solen och lyssnade på en deckare. Ljudböcker är en glädje!

        Vi kämpar på.
        Varm kram!

      • Oj oj vilket år!
        Ögonen och fotografera är inte alls en bra kombination😦 För min del, och säkert för din, är det jobbigt att vara ”utlämnad” åt människor inom sjukvården. Jag har åtminstone sluppit det ett tag. Men jag vill träffa en dansk väninna och inte klarat att finna kraft… och nu går det ”utför” i vinter. kanske en tur till solen i höst kan vara min räddning, får se. Vi planerar att resa i februari, när jag brukar ha det som jobbigast.
        Det är väl som du säger, man försöker finna det som är positivt och hålla fast vid det! Nu har jag tack och lov ”lätt” för det. Inte alltid såklart, men oftast.
        Det låter som om hela året varit en kamp med ständiga tvära kast nedåt. Fantastiskt bra att du funnit ljusglimtar i t ex Osloresan.
        Sommaren brukar även ge mig lite mer ork. Nu hade jag två veckors besök av släkt (far m fru o syster m stor familj), men det är ju en glädje samtidigt som det tröttar ut fullständigt.
        Nu ser jag fram emot att äldste sonen ska gifta sig i maj nästa år. Yngste sonen har bott hemma i sommar och med honom har jag övningskört många ggr i sommar.
        Min far hade troligen lösningsmedlelsförgiftning, inte alzheimer.
        Är mycket glad över vår kontakt!
        Kramar och allt, allt gott till dej!

      • Så roligt för dig med bröllop framöver! Min yngsta, han som bor i Oslo har flängt fram och tillbaka hit för svensexor och kompisbröllop. Han dimper snart ner igen för ett bröllop i morgon. Men inga planer på något eget, inte ens sällskap som jag vet om.

        Vet du, det du skriver om lösningsmedel: min mamma blev faktiskt förgiftad när hon jobbade med trikloretylen för LKAB i Kiruna. Sen fick hon hjärnblödning vid 52 års ålder och det enda man fann var inflammerade blodkärl i hjärnan. Vad vet man, demensen kanske låg där och grodde p.g.a. det.Så roligt att din pappa mår bättre. Roligt att höra ifrån dig igen, har saknat dig.
        Kram

      • Vad glad jag blir när du säger så! Jag är så glad att du tittar in och över hur lätt vi tar upp tråden. I verkliga livet är jag ju mest hemma, det är visst likadant här… Förlåt. Jag gillar ju att komma in till dig, men jag blir bara inte färdig…
        Jag toklängtar efter bröllopet, pratar ofta med son och blivande sonhustru om det. Just nu är det fokus på ”den perfekta klänningen” som klär en kort knubbis🙂
        Det är verkligen sannolikt att trikloretylen och demens har en förbindelse. Tråkigt nog.
        Ja, det fina är att han inte försämrats. Det tråkiga är att han ätit tokstark medicin i 12 år som han endast borde fått i 2 år…
        Kram kram och allt gott till dej!

    • Tack! Vi har ännu få träd som skiftar färg, och ännu ingen nattfrost. Jag plockar fortfarande tomater och paprikor i växthuset. Är glad så länge det går an🙂
      Klem og alt godt til deg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s